På botten
Varning för trist inlägg..
Har helt slut på tålamod. Inget går ju framåt. En situation går bra - två går så dåligt det bara går. Haft en tid där jag tyckt det gått bättre, där jag känt ett lugn men nu är det som bortblåst. Fick rapporten från beteendekonsultationen och insåg när jag läser den att vi har problem med allt. Det finns inget som fungerar till 100%. Jo, när Emil kryper upp och lägger sitt huvud på min axel, drar en djup suck och myser - då känns det bra! Men sen kommer verkligheten. Hur ska man orka? Jag vet inte om jag gör det! Vad är rätt och vad är fel? Många förstår heller inte hur psykiskt nedbrytande detta är eller hur stora problemen är. Han är ju så söt och charmig. Ja, det är han men vår vardag rasar snart i bitar.. Mitt liv och mina tankar kretsar enbart kring Emil och hur svår situationen är.. Älskade lilla hund varför blev det så här...
