du å ja emil..

Dessa tråkiga inlägg.. Men nånstans måste jag göra av alla funderingar..

Mycket tankar snurrar nu som alltid gällande framtiden med min lilla hund. Jag har börjat fundera på om jag verkligen kommer orka fortsätta ha det så här. Även om det finns bra dagar i vårt liv så vilar ändå det där svarta molnet över vår tillvaro. Jag önskar så att man kunde ändra på verkligheten.. Jag har snart haft Emil ett år och tränat medvetet på de problem som finns sen de första dagarna jag fick honom men ändå är det så lång väg kvar och frågan är om det någon gång kommer bli bra. Jag har också börjat fundera kring hur bra han innerst inne mår med tanke på den stress och ångest han uppenbarligen bär på. Det krävs så ofantligt lite för att det ska rinna över och Emil får ett stresspåslag, han blir så lätt orolig i olika situationer och jag ser i dessa situationer på hela hans kroppsspråk att han inte mår bra. Han skäller, gnyr, gnäller och darrar mm mm..

Med denna lilla hund försvinner också mycket av de drömmar jag hade med att ha hund - att träna och tävla. VIsst kan vi träna men med störningar (det behöver inte vara stora störningar) så orkar inte Emil hålla fokus. Miljöer som tävlingsplatser eller liknande med mycket hundar och människor blir alldeles för jobbiga för Emil. Hundmöten är fortfarande mycket jobbiga, trots träningen, och han har de närmsta två dagarna bitit mig i sin frustration då vi mött andra hundar.

Men det värsta av allt är ju ändå aggressiviteten som inte vill ge med sig. Detta medför att jag inte litar på honom till 100% och jag kan därför inte lämna bort honom till någon annan än mina föräldrar. Med det blir jag också väldigt låst eftersom jag heller inte kan ta med honom hur som helst.

Men hur ska jag kunna ge upp honom?? Vad är rätt??
Dessa tankar far runt dygnet runt.. Så fruktansvärt jobbigt..